Huvudpersonerna i pjäsen är Bartilina Sisa och Julián Apaza Nina, mer känd som Tupaj Katary, två aymaras som levde i mitten av 1700-talet i Bolivia. Historien handlar om deras uppror mot spaniorernas kolonialisering, där de samlade 40 000 soldater från ursprungsbefolkningen för att ta över det spanskstyrda La Paz.
Den stora lokalen som föreställningen framförs i är pyntad i regnbågens alla färger för att ge uttryck för det mångfald som utgör Bolivia. Lokalen är egentligen en stor sporthall, en av de största i staden El Alto där vi befinner oss. Snart är rummet fyllt till max – med 8000 skolelever.
Över hundra skådespelare deltar
Föreställningen framförs av Teater- och Poesiföreningen Albor, som sammanlagt har 130 skådespelare på scen under de två och en halv timmarna som pjäsen pågår. Många har flera olika roller och det gör att det känns som att det nästan är ännu fler än vad det faktiskt är på scen under pjäsens gång. De flesta skådespelarna är mellan 16 och 30 år, men det är också flera barn och äldre som är med och bidrar till känslan av att befinna sig i en verklig by. De manövrerar skickligt faktumet att de har publik på alla sidor runt omkring sig och det är en helt annan upplevelse än att se en teater som framförs på en scen med ridåer och biosittning.
- Albor är en organisation som har många medlemmar och deltagare, säger Willy Flores som tillsammans med Marie-Elena Cardenas har regisserat teatern. Vi jobber i studiecirkelform och vi strävar efter ett stort deltagande. Teatern är en rituell teater, vi tolkar andinska traditioner och gudar, vi har jobbat mycket för att allt ska bli bra och att vi har lyckats göra det med 130 skådespelare känns jättebra.
Under föreställningen möts skådespelarna med jubel och hurrarop, särskilt vid de tillfällen som Bartolina Sisa eller Tupaj Katary uppmanar folket till strid och uppror mot de spanska kolonisatörerna och det märks tydligt att de två figurerna framställs och ses som folkhjältar. Precis innan de dödas av spanjorerna utropar Katary det flitigt citerade citatet: ”De dödar bara mig, men jag kommer att återkomma som tusen”.
Kritisk hållning
Pjäsen är en uppenbar kritik mot den kolonisering som pågick under århundraden, men också den postkoloniala eran vi befinner oss i nu. Uppsättningen slutar med att USA, kapitalismen och imperialismen kommer in på scen symboliserade av människor i onaturlig storlek. Dessa besegras till sist av folket i Bartolina Sisas och Tupaj Katarys anda.
- Det viktigaste med pjäsen är för det första att ge ungdomar i Bolivia en möjlighet till ett kollektivt medvetande om att vi en gång var slavar och föremål för våld och förtryck, säger Willy. Detta får aldrig hända igen i Bolivia eller någon annan stans! För det andra vill vi att ungdomarna ska känna till historien om Tupaj Katary och Bartolina Sisa. För det tredje vill vi naturligtvis att ungdomarna ska tycka om teatern. Och jag tror att vi har lyckats med alla tre!
Text och foto: Carolina Pettersson, Svalorna Latinamerika
No hay comentarios:
Publicar un comentario